Det känns verkligen som det var evigheter sen jag skrev. Har egentligen ingen bra ursäkt heller. Det jag gärna vill skylla på är en ganska rejäl bakfylla i fredags och en väldigt fullspäckad dag i går. Men det spelar ingen större roll. Min publik är om ens existerande väldigt liten så jag är knappast saknad.
Torsdagskvällen spenderade jag tillsammans med Robin, Jon, Danne och Thulle. Vi åt middag på HG för att fira att Danne var nere och hälsade på från norrlands mörka skogar. Det var trevligt att träffa honom igen och han såg åt att må bra vilket glädjer mig. Dock resulterade denna trevliga kväll i en mindre trevlig förmiddag på fredagen. Jag låg och skakade i soffan och klockan hann bli nästan 17:00 innan jag blev människa igen. Då var det dags att bege sig hem till Thulle och Marina. En trevlig, lite lugnare kväll följde hemma hos dom. Lördagens schema var fullspäckat med mathandling, lunch, trav i Mantorp, öl på stan, och Winnerbäckkonsert. Travet var över förväntan, trots att vi inte hovade in många miljoner i vinst. Winnerbäck ska absolut klassas som bra. Jag har inte hängt med i hans musik det sista året då jag har känt att han blivit väldigt mycket sämre efter att han blev nationellt känd. Men igår på hemmaplan slog han till på nytt framför 12 000 människor och det är nog dags att börja lyssna på honom igen.
Idag har jag och min pojke varit väldigt duktiga. Vi har storstädat. Verkligen skrubbat, dammat, torkat och putsat hela lägenheten. Det var verkligen på tiden kände jag i alla fall. Nu är jag ensam i mitt rena slott då Robin har tagit sig till hembyn över kvällen. Det är rätt skönt med lite ensamtid även om jag givetvis saknar honom så fort han går ut genom dörren. Jag har nu intagit min middag och har planer på att spendera på slappaste möjliga vis.
I morgon börjar mitt nya liv. Jag ska sakta men säkert jobba med min kropp och min själ för att bli ett friskare jag. Jag ska ta bort det onda i min rygg och nacke, jag ska få mer energi och bli smidigare och om jag kan minska kiloantalet som vågen visar är det inte fy skam. Jag sätter ingen stenhård press på mig själv för det vet jag redan inte fungerar. Jag måste få njuta av livets alla sidor ibland utan ångest och skamkänslor. Jag är hellre förhoppningsfull och exalterad än krystad, ansträngd och stressad. Nu får det ta den tiden det tar och jag får ha sämre dagar och jag får bli omotiverad ibland, men jag vill och ska göra mitt bästa varje dag.
Allt Enligt Emma 