LivsHistoria

Att vid endast 23 års ålder anse sig själv ha en livshistoria som är värd att berätta kan vara både positivt och negativt. Jag sätter nu ord på min för att sortera mitt huvud och dela med mig, och förhoppningsvis kan jag få någon att tänka till och fundera. Jag planerar inte att förtälja alla detaljer för det spelar mindre roll. Mina tankar och känslor är det enda jag kan förmedla sanningsenligt och utan vinklingar. Jag försöker skriva utan värderingar om utomstående men samtidigt måste min upplevelse av händelser få bestämma vägen. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker, vilket ibland lämnar leenden hos folk jag träffar och ibland hemska sår. Jag tänker för mycket, och ibland inte alls. Jag har gjort misstag likt alla andra, men de definierar inte vem jag är. Jag är ingen vidare skribent, det är jag fullt medveten om, men i dimman av min berättelse kanske det förlorar sin vikt.

Måndagen den 18:e november 1985 kom jag till denna värld. Jag vet inte så mycket om min födelse förutom att läkarna hade lovat min mamma en liten bebis. Jag som uppenbarligen redan då valde att gå emot förväntningar gjorde det besvärligt genom att väga över fyra kilo. Mitt namn fick jag av min mormor som efter några veckor av min mammas obeslutsamhet sa ”Ser ni inte att det är en Emma”. Namnet toppar än i dag listorna över populäraste tjejnamnet i Sverige och när jag var liten var vi alltid minst fem Emmor i klassen. Detta resulterade i att jag blev Emma P de första tretton åren av mitt liv, jag var mindre nöjd med p:et men hyfsat nöjd med Emma. Jag döptes under vilda protester i form av skrik och gråt då till och med prästen tillkännagav för gästerna att detta var en flicka som dom skulle höra mycket från i framtiden. Passande nog konfirmerades jag av samma präst ungefär femton år senare, och denne präst står med samma åsikt än idag.

Mina föräldrar var gifta när jag föddes och vi bodde i ett gult radhus i Helsingborg tillsammans med min fem år äldre bror. I ärlighetens namn har jag inte särskilt mycket minne av min pappa i vardagen när jag var liten. Jag kommer ihåg att mamma hämtade och lämnade på dagis, lagade mat, och ordnade, pappa minns jag faktiskt inte så mycket av. Jag minns att jag brukade få stå på altanen för att ”andas frisk luft” när min kikhosta blev för jobbig. Jag kommer dock väldigt väl ihåg att mina föräldrars grälande i köket på kvällarna. Tydligt kommer jag ihåg hur jag och min bror brukade sitta i trappan och lyssna tills han övertalade mig att sova, då oftast i hans säng. När jag var sex skiljde sig mamma och pappa, men jag minns inte varför, när eller hur det gick till. Jag förstår nu att pappas kärlek till flaskan till slut fick mamma att bryta. Vi flyttade till en lägenhet där mamma sov i vardagsrummet och jag och min bror fick varsitt rum, pappa vet jag inte var han bodde. Jag tror vi träffade honom ibland, när han dök upp men det finns inga solklara minnen från den tiden. Jag vet att jag oftast sov i mammas säng, där jag snurrade hennes hår hela nätterna, till hennes förtvivlan. Jag antar att jag inte ville sova själv, kanske rädd att även mamma skulle försvinna. Efter en tid introducerades en ny man i mitt liv, min styv-, bonus-, eller plastpappa, kalla honom vad ni vill. Jag skippar idag förorden och kallar honom pappa och han kom att bli min fadersfigur i livet. Även hans hår snurrade jag inom snar framtid på nätterna. Vi flyttade sen gemensamt till ett stort trevåningshus lagom till jag skulle börja tvåan. Jag trivdes med livet då, kommer ihåg att jag var glad och nöjd med flytten och med ”nya” pappa, som gjorde min mamma så lycklig. Nu börjar de färgstarka minnena komma in, nu började jag nog förstå.

”Gamla” pappa skulle ha oss varannan vecka och jag minns att jag brukade sitta i köket och titta ut genom fönstret på fredagarna klockan fyra. Oftast kom han, ibland inte. När han väl kom blev jag överlycklig och sprang ut och kramade honom så hårt jag kunde. Vi lånade ofta mammas gamla röda Volkswagen ”bubbla” över helgen så vi slapp gå, pappa hade ju ingen bil. Om vi inte hade bil, gick vi, överallt, utan problem. Mamma brukade fråga varför jag aldrig klagade över att behöva promenera så mycket med pappa men alltid vägrade gå med henne. Jag hade inget svar på det. Nu förstår jag att jag givetvis inte ville bråka med pappa, jag såg ju honom så sällan. Helgerna brukade börja med handling av mat, vilket oftast var spagetti och köttfärssås på fredagen och makaroner och köttfärssås på lördagen, söndagen åt vi hemma igen. Vi brukade skriva lapp på vad vi skulle handla och pappa skrev alltid upp vad allt skulle kosta för att vara säker på att ha råd. Sen skrev han om listan i ordning efter hur affären var strukturerad, för att slippa gå tillbaka antar jag. Kvällarna med pappa spenderades ofta på klubben, om han inte hade några skulder till någon. På klubben drack jag läsk och spelade biljard och lekte bland alla människorna som av någon anledning blev roligare ju senare på kvällen det var. Tänkte aldrig på att klubben låg i en källare och att man var tvungen att ringa på en ringklocka för att komma in. Min bror var med i början men ju äldre han blev var han ofta ute med sina kompisar på kvällarna och kom hem sent på natten. Jag har ganska mycket minnen från denna tid, men detaljerna spelar mindre roll. Jag inser nu i efterhand att pappa hade en öl i handen oavsett om klockan var nio på morgonen eller tio på kvällen, oavsett veckodag, oavsett bilkörning eller inte. Jag tyckte till och med det var bra, för han var så tråkig när han inte drack så ju mer desto bättre. Jag tycker inte så längre.  När vi åkte på semester någon gång bad vi pappa ta hand om vår katt, Minsi. Hon ramlade ut ur fönstret på femte våningen och var försvunnen i flera veckor. Vi letade dagligen när vi kom hem och hittade henne till slut. Hon var dock så skadad och underlig efter den tiden att vi avlivade henne kort därefter. Tiden hos pappa var aldrig självklar, det kunde variera beroende på hans tillstånd, hans ekonomi och hans lust.

Hemma hos mamma började saker och ting förändras, men jag kunde inte sätta fingret på det. Plötsligt började mamma prata om vikten av att tala sanning, veta vad som är ditt och mitt, veta vad som är rätt. Vi hade familjemöte och jag minns att jag inte förstod så mycket av det. Första gången jag, av egen slutledningsförmåga, listade ut att något var fel var när min bror en söndagsmorgon kom ner i köket. Han satte på kranen, tog ut mjölken ur kylen, öppnade mikrovågsugnen, ställde mjölken i skafferiet och gick sedan tillbaka till sitt rum. Denna gången hette det att han hade blivit drogad på krogen. I brist på erfarenhet och fyllda av naivitet spenderades dagen och natten på akuten förfärade över vem som skulle droga vår lilla pojke. Intrigerna tätnade härefter. Det verkade ske mer och mer egendomliga saker i skenet runt honom. I brist på bättre ord var han för duktig på att ljuga och förvilla oss att vi inte anade oråd förrän senare. När jag säger vi menar jag nog egentligen jag. Min mamma och min styvpappa pratade aldrig i klartext med mig så jag förstod fortfarande inte riktigt hur pass illa situationen hade blivit. Jag vet att det var många sena kvällar runt middagsbordet för mina föräldrar där hans namn nämndes väldigt mycket. Det var långa telefonsamtal med honom som huvudkaraktär. Samma år som jag i november skulle fylla sexton tog vi ett kollektivt beslut att emigrera till Kanada. Min styvpappa hade fått möjlighet att starta upp en ny fabrik där och vi fick därigenom möjlighet att följa med. Det diskuterades mycket om att detta skulle vara en ny början, en andra chans för min storebror. Nu skulle vi flytta halvvägs runt jorden, där ingen kände honom, där ingen visste om hans förflutna. Vad vi (läs: jag) inte visste var att han vid detta lag var en fullfjädrad heroinist.

Flytten tvärs över atlanten visade sig vara jobbigare än vad jag inledningsvis hade trott. När mina föräldrar frågade mig om jag ville, verkade allt så avlägset. När flyttdagen kom slog det mig att jag inte skulle få gå ut nian med mina vänner som jag gått i skolan med de senaste sex åren. Jag skulle lämna min trygga hamnstad där jag levde ett spännande liv med fester, kompisar och killar för en mindre stad i södra Kanada som jag inte visst något om. Dagen kom enligt tidens regler och lagar och jag var illa tvungen att följa med. Missuppfatta mig inte, idag är jag överlycklig över att jag faktiskt flyttade. Jag är otroligt tacksam för möjligheten att utvidga min horisont och bredda min värld. Jag är glad att jag gjorde men då var det en jobbig tröskel att ta sig över. Väl i Kanada möttes vi av ett alldeles för stort hus med typisk nordamerikansk inredning samt den obligatoriska poolen. Arbetet började direkt med val av rum, uppackning, inredning och sightseeing runt staden. Min bror fick sovrummet i källaren, där det även fanns ett enormt vardagsrum, toalett, förråd och dubbelgarage. Där fick han vara ifred. Mitt rum låg på tredje våningen, bredvid mina föräldrars, där fick jag inte vara ifred. Min bror blev snabbt vän med sonen i familjen som bott i vårt hus tidigare, han började spela fotboll i ett lag och skrev in sig för att börja skolan på den lokala högskolan. Jag fick snällt vänta till skolan började; fyra månader, innan jag träffade någon att umgås med. Efter tre, kanske fyra veckor, börjar min bror prata om att han saknar Sverige. Jag kommer ihåg att han stormade in på mitt rum och skrek på mig för att jag hade pratat i telefon i tjugo minuter när han skulle ringa sin flickvän. En kväll vid middagsbordet släpper han bomben; han vill flytta hem för han trivs inte. Han trivs inte? Jag blev ursinnig. Han höll ett tal i tio minuter om hur jobbigt det var att bo så långt hemifrån och att han aldrig trodde att han skulle trivas och han ville hem. Den kvällen insåg jag hur fruktansvärt självupptagen och egoistisk min bror är i sina handlingar och tankar. Han hade alla förutsättningar, all chans i världen att göra något bra av situationen. Det var dock inte tillräckligt för honom. Det faktum att han hade en sextonårig lillasyster som var livrädd för den nya skolan, språket och bristen på vännen, det var heller inte tillräckligt för honom. Nu förstår vi ju att det handlade om bristen på tillgänglighet av droger mer än något annat. Nu vet jag bättre, men då brast mitt hjärta. Min bror flög hem bara dagar senare. Han var över tjugo år och vi kunde inte hålla honom där mot hans vilja.

De kommande åren flyter på. Jag lär mig språket, skolan och vänner fick jag gott om så fort skolan började. Jag lärde mig leva utan min bror som en del av min vardag. Det gick långa perioder utan kontakt och den kontakt som fanns involverade ofta pengar eller annan assistans. När vi nästan tre år senare flyttar hem, även då till min förtvivlar, har jag inte riktigt koll på min bror. Jag vet inte vem han är, var han är eller vad han gör. Jag skulle inte kunna skriva en lista på händelser över de kommande åren för allt flyter ihop. Jag började gymnasiet men gjorde inte särskilt bra ifrån mig. Jag skolkade ofta, trivdes inte, orkade inte. Jag mådde dåligt, men det var det ingen som visste, och de finns dem som inte vet det än idag. Jag klarade av gymnasiet, för det är det jag gör; klarar av det som förväntas av mig. Under dessa två år sker allt som man kan tänka sig händer runt en tung missbrukare. Han bryter kontakten, han bryter löften, han struntar i att dyka upp, han ljuger. Han ringer och ber om pengar, vi betalar av skulder. Jag är konstant rädd för att träffa honom på stan, eller att mina kompisar ska se honom och förstå vad som pågår. Han stjäl hemifrån och från släktingar, han manipulerar till sig pengar, och alla ger honom. Han gömmer sig på badrummet på pizzerian i åtta minuter när jag råkar springa på honom. Dessa destruktiva beteenden är konstanta, utan uppehåll, utan hänsyn och utan förstånd. Han är djupt nere i drogträsket och för varje dag trampar han i mer och mer dynga.

Jag noterar, under tiden som jag sitter här och skriver, att det ofta inte är min livshistoria lika mycket som det är min brors. Jag vet inte hur jag ska beskriva detta. Jag är hans missbruk, hur sjukt det än låter. Jag definierar mitt liv utifrån hans, viktiga händelser utifrån hans mående. Min student var inte 2005, utan det var då han inte dök upp. Min livshistoria är på så många sätt även hans och hans fördärv har på alla vis varit mitt.

Efter gymnasiet följde jag, vad jag trodde var kärleken, till Norrköping. Nu förstår jag att det var en desperat flykt. Från livet där hemma, från oron, från honom. Livet där nere fortsätter dock, oavsett hur långt jag flyr. En dag ringer min ”nya” pappa och frågar om jag sitter ner. Jag var övertygad om att min bror var död, jag var helt säker. Jag vet att jag till och med hann tänka på talet som jag tänkt ihop under alla sömnlösa nätter som jag skulle hålla på hans begravning, jag kan det än idag utantill. Han var inte död. Han läste en artikel som fanns på förstasidan på Helsingborgs Dagblad några dagar tidigare. Rubriken löd: Ångerfylld rånare ber om ursäkt till sina offer. Jag förstod direkt, det var min bror upp i dagen. En timme efter sista rånet (det hann bli tre) går polisen in i hans lägenhet, som vid detta lag ser ut som vilket pundares som helst. De noterar stora tussar av hår i hallen, från ett försökt att förändra sitt utseende innan rånen. Han är inte i lägenheten. Samtidigt i en annan del av stan hittar en kvinna en man medvetslös i en trappuppgång, ringer efter en ambulans som kör honom till sjukhuset. Vid uppvaknandet efter överdosen står polisen vid fotänden och plockar med sig min storebror till häktet. Jag håller mig i Norrköping under hela häktesperioden, och rättegången, jag vill inte se och inte veta. Vill inte åka hem och än en gång möta min mamma och se hennes blick, känna hennes otröstliga sorg och se henne lida som så många gånger förr. Jag orkar inte ta på mig hennes mående också, jag har tillräckligt att göra med mitt eget. Jag har dåligt samvete för att jag flyttat, för att jag inte stöttar min mamma på hemmaplan. Jag var ju den ”duktiga”, hon kunde ju lita på mig. Jag kan må dåligt över detta än idag.

Straffet blir 18 månaders fängelse. Han får möjlighet att avtjäna straffet på en missbrukaranstalt som råkar ligga nära mitt nya boende. Helt plötsligt var min flykt lönlös, jag fanns runt hörnet än en gång. Jag hälsar på honom ett par gånger men känner inget för det. Det är inte min bror som sitter där inne och nästintill skryter om att avtjäna tid. Han skäms inte när han berättar om gängaktivitet och knarksmuggling, istället tycker jag mig se hans ögon glittra lite mer än vanligt. När han muckar ett år senare flyttar han tack och lov hem till Helsingborg ett tag, men lugnet varar inte länge. När han tar sitt återfall vet jag inte riktigt, antagligen mycket tidigare än vad vi tror, men tar det gör han. Han åker rakt tillbaka i träsket och givetvis medföljer då alla svikna löften, lögner och svek. Jag pratar inte med honom direkt utan min mamma ger mig nästan dagliga uppdateringar från möten, telefonsamtal och sms. Jag blir hennes bollplank, hennes stöd i vardagen. Missförstå mig rätt, jag skulle göra vad som helst för min mamma men just då var det jobbigt att vara stark för någon annan när jag var långt ifrån stark för mig själv. Min mamma visste givetvis inte om mitt mående, för då skulle hon aldrig agerat som hon gjort. För henne kändes det nödvändigt att prata av sig med den enda som visste allt, som kände honom utan och innan. För mig var det en daglig påminnelse om allt jag hade försökt glömma och förtränga. Samtidigt i mitt liv gick jag igenom en tämligen frustrerande separation och även en tids ”mellan-två-boende” där jag tvingades bo hos mina kompisar i Linköping. Mitt i allt kaos i både Linköping och Helsingborg träffar jag mannen med stort M. Robin blev min pelare att stötta mig mot i allt virrvarr av känslor och händelser. Även om skammen växte även mot honom, bestämde jag mig för att vara ärlig från början. Det låter säkert konstigt att känna skam och skuld mot en partner för att jag har missbrukare i familjen men det är tyvärr så det har utvecklats för mig. Jag skämdes för att han behövde gå igenom all drama, tillsammans med mig, trösta mig och hela tiden vara stark för mig. Det enda han hade gjort var ju att bli kär i en flicka. Jag har än idag enorma skuldkänslor inför Robin, på grund av allt han gått igenom bara för att han är med mig. Trots att han upprepade gånger försäkrat mig att inte känna så, att han tar ansvar för sina handlingar och att det inte är mitt fel tycker jag inte att jag förtjänar hans kärlek. Jag är trasig, skadad och det är långt ifrån roligt att leva med mig ibland och det gnager sönder mig. Det är först på sista tiden, när jag börjat prata öppet om min skam och skuld som jag har börjat släppa känslorna. Jag har förstått att Robin får ta ansvar för sina beslut att vara med mig, han är gott och väl införstådd med vad det innebär att vara min sambo och uppenbarligen gör jag något rätt som fortfarande har äran att bo med honom nästan två och halvt år senare.

Hur som helst fortsätter givetvis problemen efter återfallet och som en sista utväg skickar mina föräldrar bort min bror från Helsingborg till, ja vart tror ni? Jo, Linköping givetvis. Tydligen har han träffat en tjej här under tiden han satt inne och hon är nu villig att ta in honom. Sagt och gjort, än en gång finns han i min trädgård. Till en början flyter hans liv på, han (tror jag) håller sig ren ett tag, börjar skolan, spelar fotboll och får till och med ett extrajobb.  Men självklart är det inte tillräckligt för honom, livet blir plötsligt tråkigt, plant och spänningen avtar. Ett av min brors största problem är att han inte förstår vidden av sitt missbruk. På en av hans turer till ett behandlingshem i Malmö skrev han ett brev till mig och bad om ursäkt för allt. Då hette hans problem att han var ”allergisk mot sinnesförändrande substanser”, det låter snällare än vad det är. Trots att han har förstått att han är narkoman har han tyckt det var okej att dricka eller till och med röka på, det är ju inget jämfört med heroin.  Jag vet inte när, hur eller varför han strular till det denna gången, men det går rätt fort och när alla korten ligger på bordet visar det sig vara värre än tidigare. Han hävdar att kontakten med vår far, som för tillfället var hemlös, har gjort honom deprimerad. Det är mycket möjligt att det är bidragande men det är inte hela sanningen. Han försvinner från sitt hem, ringer och ber om pengar, ljuger och manipulerar. Ända tills jag får ett meddelande om att han är i polisens förvar och så börjar karusellen en gång till. Denna gång kan jag dock inte fly från häktesförhandlingar och rättegång. Jag ville sitta i rättsalen och visa honom hur sårad jag är och hur fruktansvärt ont det gör att se honom. Hur jag skäms över honom och hur vidrig han är. Antagligen såg han det ändå men jag fick aldrig ögonkontakt med honom, han tittade överallt utom på mig. Detaljer runtom är oväsentliga och säger mer om honom än mig och detta skulle väl handla om mig, eller hur var det med det? Straffet denna gången blev ett LVM (lagen om vård av missbrukare) och han omhändertogs direkt efter rättegången och kördes till ett behandlingshem i Hultsfred. Det är där ”vi” är idag, det är där han är idag. Jag är i Linköping, men mitt hjärta är delvis i Hultsfred.

Det är fruktansvärt svårt att sätta ord på mina känslor och på alla händelser runt mitt medberoende men detta kan väl ses som en början. Jag är rätt säker på att detta inte är slutet för mig. Även om min bror aldrig mer i sitt liv rör en drog är jag fortfarande sjuk och behöver jobba mycket med min egen självbild och min självkänsla. Jag måste separera våra liv. Jag är inte hans liv och jag är definitivt inte hans missbruk. Det är inte mitt fel och jag förtjänar att leva ett bättre liv än vad jag har gjort. Jag jobbar dagligen aktivt med mitt mående och mitt tänkande. Jag har varit på anhörighelg i Hultsfred och jag går och pratar med en terapeut varje vecka. Det är lång väg kvar men det är hög tid att jag tar tillbaka mitt liv.

Annonser

Ett svar to “LivsHistoria”

  1. Josef Boberg Says:

    Apropå droger så har jag själv kommit fram till en del om den saken här.

    HÄLSAN ÄR EJ ALLT – MEN UTAN HÄLSAN FÅR ALLT ANNAT UNDERORDNAD BETYDELSE

    Modigt av Dig att skriva som Du gjort ovan, verkligen… 😉 – och tänk ifall många flera gjorde så – så skulle det måhända kunna leda till ”lugn och ro” i själen för många andra, kanske… 💡


    KÄRLEK = ATT OVILLKORLIGEN OCH STARKT TYCKA OM NÅGON FÖR DET DEN ÄR, OCH EJ FÖR DET SOM GES.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: